Jag hamnade inte här för att jag alltid drömt om att jobba med hund, den tanken fanns inte ens. Men jag har alltid levt med hund och hundar har alltid varit något jag inte kan – och inte vill – leva utan.

Det var först långt senare i livet som jag förstod att hundlivet också kan vara svårt. Inte för att jag inte älskade min hund, utan för att vissa delar av livet tillsammans var tufft.

Jag hamnade här för att jag själv levt med hundmöten som gav mig ont i magen. För att jag var stressad långt innan jag ens gick ut genom dörren. För att jag kände press, skam och en ständig känsla av att inte riktigt lyckas – trots att jag gjorde allt jag kunde.

Såklart ville jag att hundmötena skulle bli bättre. Men det jag aldrig riktigt hittade var någon som såg helheten och ville jobba från grunde och som samtidigt kunde ge oss de strategier vi faktiskt behövde.

För vissa räcker strategier, men det gjorde det inte för mig.

Runt 2017 började något förändras. Jag stötte på strategier att använda som faktiskt gjorde skillnad för oss, inte bara i själva mötena utan också på ett djupare plan. Det var som om något släppte i kroppen, det blev lustfyllt att gå ut på promenad igen.

Samtidigt insåg jag något i efterhand. Med Åke hade jag redan börjat arbeta med grunden och helheten, utan att jag egentligen tänket på det.

Jag såg och förstod att han inte mådde bra, och jag tog det på allvar. Vi jobbade med smärta, med magen, med återhämtning. Han fick behandlingar regelbundet, mat som var anpassad för just honom och stöd för att kroppen skulle få landa.

För mig var det aldrig konstigt. Det handlade inte om metoder eller teorier, utan om att han behövde må bra i sig själv. Han fick också ett jobb som han älskade – rätt aktivering. Glädje och lust är också en viktig pusselbit när man har det tufft.

När strategierna senare kom på plats var det som att allt äntligen landade, hos honom, men också hos mig. Jag fick verktyg som gjorde att jag kunde guida honom, och samtidigt bli tryggare i mig själv. Det betyder inte att allt plötsligt blev enkelt. Vi anpassade fortfarande våra promenader, valde tider och valde platser. Men det var början på vägen mot enklare och tryggare hundmöten.

Men när man lever i en storstad med ständiga intryck är det inte konstigt att det ibland blir för mycket. Alla hundar är inte gjorda för det – och ärligt talat, inte alla människor heller.

Det var här min resa började, inte mot att bli expert, utan mot att förstå på djupet, att se samband mellan hund och människa. Se helheten mellan kropp, känslor, vardag och relation och kanske framför allt – att förstå hur mycket vi påverkar, utan att mena det.

Det är där jag är idag, och det är därifrån Confident Dog finns.