Det var en helt vanlig dag och jag skulle iväg och jobba senare på eftermiddagen. Jag och Jörgen skulle bara ut på en riktigt härlig långpromenad först. Vi brukade alltid gå i upp bakom Hammarbybacken och så vidare in i nackareservatet  

När vi kom till ett speciellt ställe där vi alltid brukar gå, så tog det stopp. Jörgen ville inte fortsätta, Han visade med hela kroppen att han inte ville gå där. Jag önskar så innerligt idag att jag hade lyssnat på honom och vänt om, men jag manade på. ”Kom igen nu, klart vi ska gå här!”, sa jag. Vi gick. Sextio meter senare ändrades allt.

Ur tomma intet dök han upp. En stor hund, säkert 40 kilo och jag glömmer aldrig blicken, det var ingen snäll blick, det var blicken som har bestämt sig för att vi hade inget där att göra.  

Jag gjorde allt jag kunde. Jag gjorde enligt konstens alla regler för att mota bort och skydda min Jörgen, men det räckte inte. 40 kilo muskler i hög fart mot oss och sen en dans runt oss gick inte att stoppa. Han flög över mig, jag föll baklänges och ena arm hamnade under mig. Allt gick säker väldigt fort men det kändes som en evighet 

Medan jag låg där på marken hände det ofattbara. Den andra hundägaren kom springande, men istället för att ta sin egen hund tog han tag i min Jörgen och höll fast honom. Han skrek åt mig att jag skulle ta hans hund – den som precis hade mejat ner mig och som nu fortsatte attackera min hund. Hade han bara tagit sin egen hund hade det varit över där, men nu fortsatte mardrömmen. 

Resten av den dagen är ett töcken. Jag fick tag på min sambo som kom och hjäpte oss – fixade taxi så jag kom till Södersjukhuset och sen åkte han med Jörgen till djurakuten. Det tog tio timmar innan jag fick träffa Jörgen och se hur det gått för honom. Min arm hade gått av på två ställen och Jörgen hade också bett och skador men inte lika allvarliga. Det blev en lång resa tillbaka för oss båda. 

Jag blev sjukskriven i sex månader och det ledde till slut till att jag var tvungen att lämna det jobb jag haft i hela mitt liv, eftersom armen inte höll för tunga lyft längre. Jag hade jobbat på många av Stockholms lyxkrogar och jag trivdes med det.

Men det absolut värsta är det som har satt sig i huvudet. Att jag och min hund överhuvudtaget skulle behöva vara med om det här bara för att någon annan inte hade kontroll på sin hund, för han inte vill ha ett koppel eller lina på sin hund.

Jag har senare varit med om flera incidenter, inte lika illa som denna MEN jag önskar verkligen att alla kan ha sin hund i koppel / långlina eller ha en inkallning som funkar till 150%.

Idag, mer än 20 år senare, sitter det här traumat fortfarande kvar.  Trots att jag har jobbat med det på alla möjliga sätt, känner jag mig fortfarande inte riktigt trygg i skogen. Jag har lärt mig att om min hund inte vill gå någonstans idag, då behöver han inte det. Jag lyssnar på honom nu.

Jag berättar det här för att jag vet hur det känns när tryggheten tas ifrån en. Jag brinner för att vi ska ha trygga hundar och trygga ägare – inte för att det handlar om ”lydnad”, utan för att jag vill att vi ska respektera varann. Att ha hunden kopplad eller ha en riktigt bra inkallning handlar om att ge varandra friheten att kunna gå i skogen utan att vara rädd.